Om jag hade en blogg som jag brukade skriva i skulle jag skriva ungefär så här:
Först några väl valda svordomar för att understryka det jämmer och elände som komma skall. Sen en lång, lång kaskadmonolog av frustration:
- inget jag gör hjälper! jag förklarar, det går inte, jag förklarar på annat sätt, det går inte, jag säger sssssch, titta på mig, lägg ner linjalen, kasta inte suddet, låt pennan ligga, jag förklarar igen, jag delar ut papper och hittar ett stavfel, det saknas kopior och sen saknas det fler för någon skriver sitt namn fult och bryter ihop och måste få ett nytt papper annars går världen under och jag måste välja mina strider och jag måste individualisera för annars begår jag tjänstefel och förresten är väl varje dag från åtta till fem ett enda stort tjänstefel, men jag ger ett nytt papper för jag vet att det kan vara hela världen om det blir fel, faktiskt och det är klart att ingen har regnkläder när det regnar heller och inte vet väl jag varför det bara är så att man måste vara ute när det är rast och jag vet inte varför allt är fett orättvist, men jag håller med om att nästan allt är fett orättvist och kanske kan jag göra livet lite mindre fett orättvist om jag skulle orka, men jag orkar inte
- orkar inte tänka på att jag inte gör rätt, inte bedömer förmågor, inte skriver fungerande lpp:er, inte ger 28 individuella utmaningar, inte förebygger konflikter, inte följer upp rätt saker, inte prioriterar klokt, inte ser, inte hör, inte gör och de tomma ögon som tittar på mig och inte förstår vad de gör här får ingen hjälp av mitt försvarstal om framtiden och möjligheterna för jag pratar förstås över deras huvuden samtidigt som jag längtar efter att få läsa en roman där allt är på låtsas
- samtidigt som det finns den riktiga världen där jag träffat det finaste barnet en gång på sex månader, det finaste barnet som jag brukade träffa varenda dag, som borrade in sina långa, tårtunga ögonfransar i hjärtat på en, som man kunde lura från irritation till leende med en näve coco pops, som alltid höll masken när jag var en illa utklädd jultomte, hur har du det nu lilla älskade
Om jag hade en blogg jag brukade skriva i alltså. Något sådant. Något litet rop. Några tårar.
