Allt känns så länge sen

Jag packar. Först tänker jag vad jag ska packa. Hämtar väskan i förrådet. Tar fram allt som ska packas ner. Lägger det på sängen. Tänker lite till. Packar ner allt. Konstaterar att det är mycket plats över i min stora väska. Vägrar att enbart ha liten väska som handbagage, eftersom jag blir galen på alla som har väskor som handbagage och proppar igen mittgången. Sen har jag packat klart. Det tar en kvart eller så när jag ska åka hem. Jag har ganska mycket saker där, som jag därför slipper packa ner. Till exempel trosor och en hårtork. Mammas mobilladdare passar till min mobil också. Det blir alltså mycket plats över i min väska.

Mitt plan ska gå 8.00. Från Arlanda. Jag ska sova hos Johan, för därifrån tar det bara 16 minuter till Arlanda. I sommarväglag och med lagom många passagerare. Något säger mig att två dagar före julafton inte har sommarväglag och lagom många passagerare.

Jag har gjort det här så många gånger förr. Allt känns så länge sen ändå.

Att kräkas istället för att gå på fest

Ibland straffar synden sig själv. Ungefär klockan sex igår hade jag skrivit färdigt alla omdömen. Jag är mycket nöjd med kanske10%, hyfsat nöjd med 60% och inte så nöjd med 30%. Det finns lite tid till finputs, men samtidigt måste man lära sig uttrycket "gott nog", som jag stundtals försöker lära barnen. Vissa barn, ska sägas, andra försöker jag lära raka motsatsen - "nöj dig inte med halvmesyrer, kan du tio ord, lär dig tio till osv". Det är en ständig avvägning.

Vad kul, tänkte jag, i alla fall. Nu kan jag kanske ägna morgondagen åt läraryrkets guldkant. Lektionsplaneringar och välplanerade lektioner och sådant. Jo, visst.

Ungefär i samma stund som jag stängde skolwebben och tänkte fira med lite kinapuffar, ville jag helt plötsligt inte ha några. Det är ett säkert tecken på att man bör iaktta lite försiktighet. Till exempel sätta sig i soffan och se om man bara blivit osugen på kinapuffar, eller om det är något annat på gång. Det var något annat på gång.

Johan var tack och lov hemma och kunde med sina egna ögon se att jag inte försökte fejka någon vag sjukdom för att slippa gå på julfest och kunde också vakta mig från att svimma och slå ut tänder. (Har hänt).

Så kan det också gå. Men skolwebben är klar i alla fall. Gott nog.

Att gå på fest.

I morgon ska jag gå på fest. Det är en exotisk och annorlunda händelse. Jag gör det av två anledningar. 1. Det var flera år sen jag gick på fest och det blir därför inte riktigt trovärdigt när jag säger att jag inte tycker om fester. Hypotetiskt sett skulle det ju kunna vara så att festkulturen utvecklats i en för mig positiv riktning under de här åren. Även om jag finner det lite osannolikt. 2. Johan ska dit och det hör ju inte till direkt till vanligheterna att vi träffas en fredag.

Festen börjar förstås ungefär när jag tar på mig pyjamas i vanliga fall. Kanske skulle jag tycka mycket mer om fester om de skedde på dagtid. Jag tycker till exempel om att rida, men knappast på natten. Inte heller promenader, som jag också gillar, gör jag nattetid. Varför fester äger rum  under sovtid är en sådan där sak som ingen någonsin kan ge ett vettigt svar på, hur mycket de än försöker. Inget som kan övertyga mig.

Det som är bra med att vara 30 och gå på fest, är att en del saker blivit oviktiga. Kläder och utseende och sådant. Man är som man är och i alla fall snyggare än när man var femton och inte hade kontroll över sprattelgubbsarmar, -ben och förstora tänder. Dock kvarstår några festproblem.

Ett stort sådant är eventuell bordsplacering. Jag vill absolut inte placeras och absolut inte lära känna någon. Då hade jag valt en annan aktivitet. Johan hävdar att det inte är någon bordsplacering eftersom det inte finns några bord. Det finns ölkylar.

Det ska bli mycket, mycket intressant det här. Jag ser det som en studie.

Kasta knivar och gafflar

Jag har mycket svårt för vissa ord och vissa uttryck. Jag tycker man ska skriva det man menar. Jag avskyr metaforer. Jag avskyr sätta guldkant på tillvaron, jag klär min dag i..., en tid för eftertanke. Jag tycker inte om onödiga prepositioner: styra upp, möta upp, sälja av. Varför anser man att det behövs en preposition där? Vad är det för skillnad på att möta och möta upp?

Vidare blir jag galen på det nya användandet av på grund av, som jag dagligen stöter på i flera fantastiskt duktiga skribenters (och författares!) bloggar. Jag är trött, pga har inte sovit ordentligt. Vår dörr går inte att öppna, pga snöat kopiösa mängder. I dag hinner jag inte träna, pga måste hämta barnen.   Vad är det här? Är det ens lagligt att kapa bort en halv sats på det här sättet? Vad beror det på och vem började? Jag vill verkligen veta det, på grund av nyfiken. (Nej, det kändes inte bra, men jag var tvungen att testa på grund av vet inte förrän man prövat).

Allt har inte sin tid

Inte tomheten, skalet, rotvältorna, övergivenheten, maktförtappningen, elakheten, rikedomsgirigheten, glasskärvorna, paniken och gråten. Det finns ingen tid för er och ändå är de där och tar all plats. I inandningen. I påklädningen. I kylan från stormen från väster från snön som kom den där onsdagen. Från strömavbrottet när vi satt i timmarna utan ljus - försökte vi vänja oss vid något liknande då? Nej, vi försökte hitta ljus, men jag hade inga för jag har tydligen skräck för tända ljus, och vi försökte väta ut skiten, men hela tiden fanns där en föraning om framtiden. 

Det finns ingen tid för så mycket, men det krälar sig in och ska ha och ska ha. Jag är så trött redan nu. Jag har alltid valt potatis, för pasta blir ofta en klump och jag har alltid valt glasögon för linser direkt på ögonen skrämmer, och jag har alltid låtsas att man får välja men det är ju det minsta man får. 

Johan har glömt sin halsduk, men får gärna låna min för det känns som om den trycker mot min hals. Den har stjärnor, varför kan han inte låna den då? Han bara tittar konstigt på mig och säger att han har fler. Ja, det är ju sant. Fler har han. Jag lagar maten. Medan han äter upplyser han om att han är utvecklare och inte pratar om känslor. Det passar mig utmärkt. Jag gillar inte känslor. Jag önskar att livet var lika känslofritt som toapapper. Men, som sagt, det bara sker och sker, kommer och kommer och där står man. Mitt i alltihop. Och gråter andan ur halsen. 

Att komma i tid

Nu har jag förstått ett och annat om det begrepp i svenska språket som är svårast att definiera, nämligen tiden. Vanligtvis, när det hänger på mig och min planering, är jag i tid 100% av gångerna och för tidig 96 %. Jag planerar, räknar, tar med oförutsedda händelser - och sen åker jag ändå lite tidigare. Ungefär som att jag alltid tar en extradutt av kaffepulver, mjöl, havregryn, ajax, tandkräm. Jag tycker inte om onödig stress och tycker inte om att känna att jag kanske inte kommer hinna och försöker därför undvika den känslan. Men. Nu har jag förstått ett och annat.

Oavsett hur mycket jag planerar, strukturerar och effektiviserar kommer jag inte att hinna. Tiden kommer alltid gå för snabbt och jag kommer alltid ha för lite tid. Oavsett om jag dör i morgon eller när jag är 92 kommer det vara för tidigt och jag kommer inte hinna. Tiden är alltid för kort. Insikten är mig övermäktig. Klockan nio i morse hade jag läst ut en bok, tittat på julkalendern, ätit frukost, diskat, tvättat och hängt upp tvätten, tvättat håret, borstat tänderna, bäddat och gått ut. Jag måste hinna göra alla roliga saker innan klockan är ett, för eftermiddagarna är svarta hål när det känns som om jag faller och faller och faller och inte hinner. Nu vet jag att det är sant också. Det är inte bara en känsla. Jag hinner inte.

Under tiden är det viktigt att göra sitt bästa. Att julpynta när det är advent. Att tända en ljusstake. Att tänka att snön gör det lite ljusare ute. Att tänka lite på kostcirkeln. Att inte dra upp axlarna. Att dricka mycket vatten. Att ringa till någon och orka prata. Allt det här som inte finns bara för sakens skull, utan för att det faktiskt finns någon mening med det.

Med Kristine på shopping

De flesta kvinnliga människor ser inte ut som bollar. Så är det ju. Oavsett hur en kvinnlig människa är byggd, om hon är lång eller kort, smal eller tjock eller mullig eller bastant eller grov eller på vilka fler sätt en kvinna kan beskrivas, är det väldigt ovanligt med bollform. De allra flesta har någon form av inbuktning i midjehöjd någonstans och två höfter som på något vis utgör en sorts gräns mellan övre och nedre delen av människokroppen. 

Med detta konstaterat tycker jag det är underligt att i princip alla kläder för kvinnliga överkroppar är bollformade. 

Jag har idag tittat i varenda affär efter en vanlig tröja. Jag har inte tittat på en enda prislapp, eftersom jag insett att jag är rik och inte kan vara naken. Jag har dessutom frångått de flesta av mina principer. Några enkla krav återstår. Jag vill ha en tröja som inte är gjord av ull. Som inte är julmönstrad. Som helst har knappar och alltså är en kofta. Ja, jag vill ha en kofta. Inte svart. Den ska vara ganska lång och den ska gå in vid midjan och ut vid höfterna. Absolut inte tvärtom. Så då finns det ingen tröja. Inte för 199 och inte för 549. 

En annan sak som inte gick att shoppa var vattentäta skor. Det där med att låtsas som att det inte regnade gick inte lika bra idag när jag kom fram till jobbet med en halvblöt och en genomblöt fot. Jag måste ha vattentäta skor och jag måste ha bekväma skor eftersom jag går hela tiden som en manisk uppvridningsleksak. Det visade sig att man numera måste välja på vattentätt eller bekvämt. 

Jag köpte åtminstone knästrumpor.

Verklighetsförankring

Min nya grej är att låtsas som att det inte regnar. I morse gick det förhållandevis bra. Jag var vattentät och larvade mig inte med någon sovmorgon, utan gick samma promenadrunda som alltid. Och låtsades som att det inte regnade. Svårare var det att låtsas att det inte blåste. "Jaha, här går mitt paraply sönder helt plötsligt" och "jaha, där flög mössan av" är nämligen lite svårt att bortförklara. 

Resten av dagen fortsatte jag att låtsas att det inte regnade. I samtliga sammanhang. Det var nog både ett och annat barn som blev galet, men de har gjort mig galen fler gånger än de någonsin kommer kunna räkna till så vi blir aldrig kvitt ändå. 

Kappor efter vindar

Nej, det här duger inte. Jag måste börja skriva på riktigt igen, trots att det här tangentbordet knastrar i mina öron så jag nästan blir vansinnig. Men, som sagt, det här duger inte, jag måste börja skriva på riktigt igen. Vansinnet är nämligen inte enbart tangentbordsrelaterat, ånej. Jag är vansinnigt grinig och arg och på dåligt humör idag också. Idag och vissa tidigare dagar.

I princip kan jag använda tre mått för att mäta min ilska. Om det nu vore så att den behöver definieras och mätas och det inte bara räcker med att konstatera att jag är ilsk. För det känner jag ju att jag är. Men om jag inte kände det kunde jag använda mig av 1. lukter 2. ljud 3. idioti.

Till exempel idag. Kvinnor med högklackade och dessutom fula skor som trippar bakom mig på väg till tåget. Smartare val av skor och de hade kunnat låta bli att trippa. Kvinnor som gäspar fem centimeter från någon annans ansikte med sina oborstade tänder. Mobiltelefoner som ingen svarar i. Mobiltelefoner som någon svarar i. Hundar som ligger på människosäten i offentliga fortskaffningsmedel. Täckvästar.

Och vidare:
Ben&Jerrys-glass - bullar, kakor, godis, pajer, choklad, kaksmulor, knäck, glögg, sirap och ostkaka hopblandat med grädde och nedfryst. Vidrigt. Jag blev så arg på en Ben&Jerrys-reklam att jag knölade ihop gratistidningen jag läste och lämnade den i protest på ett tomt säte.

Olja - jag bryr mig inte om att olja är nyttigt. Det är motbjudande. Alla oljor är äckliga. Kalla, varma, alla. En gång i tiden tyckte jag om klyftpotatis. Nu tycker jag inte om klyftpotatis. Klyftpotatis gör mig förbannad. Det är oljan. Det finns ju smör alltså. Vet folk det? Tror de att man blir hipp av olja? Jag hatar olja.

Fotografering - det finns en sak att fotografera och det är människor. För att kunna titta på någon man saknar och längta lite. För att minnas tider som aldrig någonsin kommer tillbaka igen. Fotografier utan människor är meningslösa. Fotografier på löv är värsta sorten. Näst efter fotografier på en halv köksstol med något suddigt i bakgrunden. Eller mat!

Kappor och vindar - hur kan du stå och säga att det skulle vara skönt med snö och ljus nu, istället för det här gråa, slaskiga vädret och sen inte gå utanför dörren när den där jävla snön kommer för då fryser du ihjäl och du har inga långkalsonger.

Och jag blir galen på värmeljus och andra ljus och jag hatar filtar och jag tycker ingenting är mysigt när jag är arg eller kanske inte någon annan gång heller, men chansen är väl åtminstone större. Jag blev glad sen och det jag blev glad för var rabattkuponger på ica - så glad att jag ringde direkt till mamma och berättade.

Så stor är meningslöshetstyngden och inga trådar finns efter mig att försöka fläta. Det finns bara ett håll.

Det här är även en allegori

Jag är så ofantligt trött på allting som måste krånglas till så mycket som möjligt. Vad hände med allt det här raka, enkla, stilrena här i världen? Vart tog lättjan vägen? Rycken på axlarna? "Det duger"-mentaliteten?

Inte ens en så enkel grej som hemmagjord müsli kan få förbli enkel och god. Nej.

Müslin ska piffas och stajlas. Man ska ha i tjingflingor, ritschsmulor, filijoxpulver, vitalaktaenzymod12stärkelse, smuttiplutttjoffbär etc, etc och det ska skakas och rostas och vändas och slutligen välsignas med lite andekraft och pustar av uppiggande extrakt. Därefter ska det hällas upp i en fräääääsch burk med käck etikett som det står Energimüsli på. Med kalligrafi.

Sedan kommer fotograferingen. Först en bild på hela burken, sen en med locket inzoomat, sen en på en fin (och frääääch!) blomuppsättning med müsliburken suddig i bakgrunden. Kanske en med en hand som håller i burken eller en mun som snart ska äta denna härliga, välgörande müsli.

Och slutligen kan det arrangeras ett dignande frukostbord i det höstiga köket, ett frukostbord där undrens tid inte är förbi eftersom omegasuperproteinoxidant-lyckan i form av hemmagjord kalligraferad müsli utgör basen för näringsriktig kickstart av en dag, som kanske kommer bli alldeles, alldeles fulländad.


Jag tycker väldigt mycket om müsli och här är receptet på min hemmagjorda favorit:
havregryn
solroskärnor
kokosflingor
Blandas med fördel portionsvis direkt i filen. 

Låtsasvärlden är alltid bättre

Om jag hade en blogg som jag brukade skriva i skulle jag skriva ungefär så här:

Först några väl valda svordomar för att understryka det jämmer och elände som komma skall. Sen en lång, lång kaskadmonolog av frustration:

- inget jag gör hjälper! jag förklarar, det går inte, jag förklarar på annat sätt, det går inte, jag säger sssssch, titta på mig, lägg ner linjalen, kasta inte suddet, låt pennan ligga, jag förklarar igen, jag delar ut papper och hittar ett stavfel, det saknas kopior och sen saknas det fler för någon skriver sitt namn fult och bryter ihop och måste få ett nytt papper annars går världen under och jag måste välja mina strider och jag måste individualisera för annars begår jag tjänstefel och förresten är väl varje dag från åtta till fem ett enda stort tjänstefel, men jag ger ett nytt papper för jag vet att det kan vara hela världen om det blir fel, faktiskt och det är klart att ingen har regnkläder när det regnar heller och inte vet väl jag varför det bara är så att man måste vara ute när det är rast och jag vet inte varför allt är fett orättvist, men jag håller med om att nästan allt är fett orättvist och kanske kan jag göra livet lite mindre fett orättvist om jag skulle orka, men jag orkar inte

- orkar inte tänka på att jag inte gör rätt, inte bedömer förmågor, inte skriver fungerande lpp:er, inte ger 28 individuella utmaningar, inte förebygger konflikter, inte följer upp rätt saker, inte prioriterar klokt, inte ser, inte hör, inte gör och de tomma ögon som tittar på mig och inte förstår vad de gör här får ingen hjälp av mitt försvarstal om framtiden och möjligheterna för jag pratar förstås över deras huvuden samtidigt som jag längtar efter att få läsa en roman där allt är på låtsas

- samtidigt som det finns den riktiga världen där jag träffat det finaste barnet en gång på sex månader, det finaste barnet som jag brukade träffa varenda dag, som borrade in sina långa, tårtunga ögonfransar i hjärtat på en, som man kunde lura från irritation till leende med en näve coco pops, som alltid höll masken när jag var en illa utklädd jultomte, hur har du det nu lilla älskade

Om jag hade en blogg jag brukade skriva i alltså. Något sådant. Något litet rop. Några tårar.

Undantaget

Fortfarande, efter 30, 40 eller kanske ännu fler gånger (jag överdriver inte), kan jag inte titta på Rory Gilmores avgångstal från Chilton utan att storgråta. Det är totalt omöjligt. Jag gråter inte på bröllop, inte på dop, inte av några andra vackra och rörande moments över huvud taget. Gråt är för mig endast ett sorgeuttryck. Jag gråter när jag är ledsen. Utom i detta enda fall.

Tacktal

Drygt halva semestern har gått. Eftersom jag skriver nya anställningsavtal stup i kvarten får jag av någon anledning abnormt stor lön i juni och ingen i juli. Då får jag för mig att jag måste spara alla pengar och sen ge mig själv existensminimumlön, eller lite mindre, för att se om det går. Och det gör det ju. Nu fick jag 5000 i julilön och efter betalade lån, hyror, telefoner, el, böcker, tidningar, sl-kort osv har jag ändå 6000 till övriga förnödenheter.

Jag lever verkligen inte snålt. Jag har verkligen inte hög lön. Jag unnar mig verkligen det jag vill ha. Jag förstår verkligen inte vad människor lägger pengar på. Men jag har ju förstås ingen bil, det kan ju vara det.

Under den första semesterhalvan har jag:

• bakat god paj till midsommar
• sett tre filmer på bio: Mörkt vatten (bra), Cockpit (fantastisk) och Moonrise Kingdom (intressant)
• ätit sushi
• varit i Piteå
• varit på Fjäderholmarna med Lina. Jag åt en god kanelbulleskorpa och Lina åt en äcklig glass. 
• gått väldigt långa och många promenader och lyssnat på Gideons ring (bra), Kråkflickan (väldigt bra), Hungerelden (bra), Pythians anvisningar (bra), Mercurium (bra), I stundens hetta (bra), samt några sommarpratare. 
• varit på bröllop
• sett färdigt alla säsonger av Lost och tyckte inte, tvärtemot resten av Sveriges befolkning, att den spårade ur i slutet. Kanske för att vi såg samtliga 100 avsnitt på ungefär tre månader. 
• läst väldigt många böcker. Väldigt många. Vågar nog inte räkna.
• varit i Västerås och tittat på mina gamla bostäder och bänken där jag träffade Johan
• ätit godis och jordgubbar varenda dag
• dammsugit alla böcker i alla bokhyllor
• bakat bröd och kokat krusbärskräm

Tack så mycket sommaren, som varit alldeles lagom varm och solig, och gjort ovanstående möjligt. Tack, tack, bry dig inte om vad de andra säger om brist på bikiniväder och liknande - du har gjort ett fantastiskt jobb. 

Ibland får mina elever plocka upp en penna de inte tappat!

Drömmer att jag blir hundbiten av en helt vanlig hund och jag ogillar verkligen hundar, förutom Marias Dexter för han lämnar mig ifred. Inte för att han vill, utan för att han är uppfostrad. Så pass att jag till och med kan ge honom en klapp på huvudet bara för att visa (både för henne och honom) att jag verkligen uppskattar att han är så där uppfostrad.

Vaknar efteråt en söndag klockan 06.18 och tänder lampan, drar upp rullgardinerna och öppnar balkongdörren för hoppet om de friska luften som ska ringla över mig när jag slår upp min bok. Hoppet dör när det är 21 grader och vindstilla. Jag har en konstant fuktig hinna, som en extra hud, men jag tänker på hur lyxigt det är att kunna slå upp sin bok klockan 06.18 och inte behöver vara på väg till tåget eller någon annanstans.

Äter gröt. Trots att gröt är varmt och fil kanske vore smartare, men jag äter i princip alltid gröt. Häller på mycket frysta blåbär, som bara hinner halvtina, för att kompensera värmen. Och iskall nektarin och iskall sojamjölk.

Läser en korkad intervju i DN. En kvinna har gjort ett jämställdhetsspel som människor ska ha på sina kylskåp ("eftersom kylskåpet är spelplanen blir det även en inredningsdetalj"). Behärskar mig medan jag äter, för man ska tugga långsamt, njuta av maten, frukosten är dagens viktigaste mål och så vidare. Men sen. När jag diskar min tallrik och torkar mitt bord. Då jävlar hetsar jag upp mig över oväsentligheter och slösar på mitt adrenalin, som mor min skulle ha sagt. Med rätta.

För det första hyser jag stor antipati mot ordet inredningsdetalj.
För det andra förstår jag inte att man vill ha grejer på sitt kylskåp, som om det vore en anslagstavla.
Och för det tredje: Kvinnan vill "hjälpa folk att bli mer jämställda" genom att "man får poäng för olika saker man gör i sitt hem: diska, byta däck på bilen, gå ut med soporna eller tvätta. Allt det ger olika poäng, som kommer i formen av kylskåpsmagneter. Alla som spelar har var sin färg (...) och när spelet är slut ska det förhoppningsvis vara balans mellan färgerna".

Jaha?! Då undrar jag plötsligt ett par saker.
Om jag diskar, vilket jag gör ungefär lika gärna som jag läser en bok, ger det mig då lika många poäng som någon som likställer diskande med magsjuka?
Måste allt vara så jävla rättvist hela tiden? Måste man få poäng för saker man gör? Vuxna människor? Måste det ses som att man kommit långt i sitt jämställdhetsarbete om man "låter bli att ta disken när de är den andras tur", även om man (1) inte har något att göra just då och (2) inte har något emot att göra det. Bara för att man ska hålla på någon sjuk princip om att man ska göra allt lika många gånger.

I artikeln stod dock inget om hur många poäng det ger att betala på restaurang, eller vid storhandling eller vilken poäng man får om man lyckas kompromissa på ett lyckat sätt vid planering av semester eller vid möblering av sovrummet eller hur många poäng en man får, som känner sig nöjd, tillfreds och älskar sin tjej och inte stör sig det minsta på att han alltid bäddar sängen, lagar maten och tvättar, eftersom hon är hemma mycket mindre än honom och dessutom hatar att laga mat och bädda sängen. Är det då inte mer värt att vara tillfreds än att vara millimeterrättvis?

Det är dessutom märkligt att det alltid förutsätts att det är de "tråkiga" sysslorna i hemmet som gör människor ojämställda. Allt tjat om världsliga ting som tvätt, strykning, diskning, matlagning och bla bla bla, som att det som betyder något här i världen är att ingen behöver ha tråkigt mer än någon annan. Och kanske får mannen hänga med sina polare mer än kvinnan får, för att hon måste tvätta och städa, men om den kvinnan är jag gör det mig ingenting.

Dilemmat - inte etiskt men dock ett dilemma.

Anta att du har två böcker. Den ena läser du snabbt, trycker i dig ungefär som ditt allra bästa godis, fika, brieost eller vad du nu helst äter. Du fattar jämförelsen. Du kan inte sluta läsa, du ler, skrattar, får knip i magen, känner igen dig, fasas, förundras, vill aldrig att boken ska ta slut, men det gör den snabbt för du kan, som sagt, inte sluta läsa. En vecka senare kan du inte redogöra för innehållet eller namnge huvudpersonerna.

Den andra boken tar lite längre tid.  Du kanske utan problem kan slita dig från den, du behöver inte trycka in den, du svär inte om det ringer. Du längtar efter att läsa igen, men du behöver inte släpa allt du har för händer. När den tar slut tänker du på vilken bok du ska ta nu, har inte en tom klump av separationsångest i magen. Efter en vecka, en månad, kan du berätta om handlingen, personerna, konflikterna, slutsatserna.

Vilken bok är bäst?

Sommarlovslistan!

I morgon börjar sommarlovet och här är min sommarlovslista:

1. Jellicoe road - Melina Marchetta (Kommer inleda mitt sommarlov. Skyhöga förväntningar, risk för platt fall)
2. Jacobs värld - Jodi Picoult (Känns som den påminner om Djurvänner som jag läste förra sommaren). 
3. Smittad - Johanna Strömqvist (En viss skeptisism har infunnit sig, men vågar inte låta bli för jag skulle kunna älska). 
4. Mercurium - Ann Rosman (Passar förhoppningsvis som ljudbok). 
5. Lyckostigen - Anna Fredriksson 
6. Vända blad - Julie Jzquel (Tror inte det är en medelmåtta, antingen strålande eller ingenting)
7. Brottsplats: Faithful Place - Tana French (Till exempel på en flygresa)
8. Kaninhjärta - Christin Ljungqvist (Lite läskig?)
9. Alltid du - Pernilla Alm (Blandar alltid ihop henne med Pernilla Glaser, som jag inte gillar)
10. Stål - Silvia Avallone (För att den är så omskriven)
11. Sonjas sista vilja - Åsa Hellberg (För att den utspelar sig i Farsta)
12. Paris, cherie - Ida Pyk (Jag gillar hennes namn)
13. Syskonmakaren - Lisa Jewell 
14. Häxans tid - Árni Thrarinsson
15. Frihet - Jonathan Franzen (Man måste läsa Franzen)
16. Huset jag älskade - Tatiana de Rosnay (Baserat på tidigare erfarenhet borde jag gilla)
17. Sommaren utan män - Siri Hustvedt (För att Siri är bra och för att boken finns i minipocket)
18. I stundens hetta - Viveca Sten (En ljudbok medan jag städar!)

Det känns som en lagom blandning av lättsmällt isglass och tungtuggat knäckebröd. Om någon redan nu har åsikter om ovanstående böcker, eller tips på fler, mottages dessa tacksamt. Jag är mycket intresserad av andras synpunkter i detta fall. Kommentarer gällande vädret samt grilltips undanbedes däremot. 

Trevlig sommarlovsstart!

En pladaskmuffin

Såhär känner jag mig ofta nu för tiden: Som en utfluten pladaskmuffin på en plåt med perfekta cupcakes. En snorgrön sockerkaksmuffin som Richard och jag bakade till hans kalas en gång för många år sen.

Aprildroppet

En av alla saker jag älskar mig själv för:

Att jag är en periodare, som använder ett mycket begränsat urval av min (också mycket begränsade) garderob under en ganska lång period. Sen övergår perioden i en annan - med andra kläder - och det verkar som om jag re-stylat mig, när jag i själva verket bara ändrat ordningen i mina byrålådor. Det känns fint att vara trettio, och kunna vara stolt för en sådan sak.

Ett steg framåt

Äntligen läser jag Knausgårds fjärde och jag gör det på en bänk utanför huset, med svala (okej, iskalla) vindar i ryggen och sporadisk sol på kinderna. Jag bestämmer mig tidigt på morgonen för att åka till stan och gå som en galning - inte i affärer, men mellan hus och i parker och på två timmar hinner jag med Vasaparken, Vanadislunden, Humlegården, Tegnérlunden och den där parken nedanför SöS, som jag inte kan namnet på.

Sen blir jag besatt av att hitta en klänning från Indiska i rätt storlek, men den finns inte i Ringen, den finns inte i Globen, den finns inte i Gallerian (men Indiska finns i Gallerian nu upptäcker jag när jag går in på Pocket Shop och undrar vart böckerna tagit vägen), den finns inte i Gamla stan. Den finns på Drottninggatan, men i fel storlek.

Från Globen kommer jag på att jag ska åka tunnelbana till Högdalen för att köpa kuddar på Jysk och tunnelbanan kommer efter 1 minut och allt är så effektivt och bra tills jag kommer till Jysk, som inte har öppet på söndagar. Då åker jag till Farsta istället, där jag bor, och sätter mig på den där bänken igen och fortsätter med Kampen, men försöker läsa långsamt för det är så långt till femman kommer.

Lina ringer och vi åker till Willys och sen är jag hungrigast i världen och äter omelett och sen blir klockan plötsligt sovdags, och måndag igen. Jag vet inte hur det gick till.

Men jag tycker ju om brunt gräs

Efter att ha läst om Amsterdam i dagens tidning. Efter att ha slösurfat på Norwegians hemsida i jakt på ultrasupermegabilliga biljetter någonstans. Efter att ha läst Uppsala universitets kurskatalog från pärm till pärm. Efter att ha tömt skorna på kanske ett kilo grus och därefter dragit på mig stövlarna igen.

Efter att ha kikat in i de nybyggda lägenheterna två hus bort. Efter att ha bestämt mig för femton olika maträtter inne på hemköp och sedan bestämt mig för ingen av dem. Efter att ha öppnat översta byrålådan och bara nappat åt mig översta tröjan. Efter att ha glömt att köpa ny tvålpump för vilken gång i ordningen.

Efter allt det tänkt på orden om att gräset ju inte är grönare på andra sidan. Att pommes frites inte kommer smaka gott i min mun var jag än bor, var jag än jobbar, vilka kläder jag än har på mig, vilka vägar jag än väljer på mina promenader.

Inte fan bryr jag mig om grönt gräs.

Om du åt upp dina egna rester först, och sedan började tigga av andra

Jag brinner inte för någonting. Här har det inte med trettioårskrisen att göra, här handlar det om mig och glasögonen jag har, stolen jag sitter på och kläderna jag smutsar ner, tvättar, klär på mig igen och det kretslopp som utgörs av ovanstående plus hungrig - äta - bli hungrig igen.

Här kommer lördagen och varför ringer jag inte till någon jag känner och sätter mig med denne någon på ett kafé och diskuterar engagerat och upprört med tunga ord och väl valda argument tills ansiktet antar den där rosiga nyansen och det känns som om man kommer någon vart i denna hjultillvaro?

Jo, för jag kan inte förmå mig. Jag kan inte argumentera för högre lön, bättre miljö, LCHF, håriga armhålor, kortare arbetsdag, kvinnors rätt i samhället, höjd pensionsålder, krogens åldersgräns, miljögifter i nappflaskor, tunnelbana till Nacka, förskolors användning av hen. Jag kan inte engagera mig i någonting.

Varför vill jag inte ha en iphone eller spotify, varför tycker jag inte om chips och fredagsmys, varför ser jag likadan ut hela tiden, varför gör jag satsradningar fastän jag tycker det är så fult?

Min familj har blivit stympad och den fina lägenheten, som bara vi har bott i, ekar av icke-engagemanget som ligger och ruttnar i hörnen. Torktumlaren går. Jag ska äta kyckling. Kyckling kommer på tredje plats av djur att äta. Först fisk, sen älg, sen kyckling.

Jag skulle ju kunna ringa till Johan och raljera lite bittert över tillstånden i vår lilla värld, men till och med det känns utagerat och grått. Vi har ett samtalsämne nuförtiden - vårt marionettskap - och jag är så trött på eftersmaken. Så inihelvete jävla trött.

Den här gråa dagen skulle vi kunna gå till sjön och låtsas att det var sol och äta äggmackor på riktigt och kanske frysa, men jag tycker om att frysa och nu bor han någon annanstans så jag ska äta mitt tredje bästa djur och läsa en meningslös deckare där någon mördas och någon annan gråter. Antagligen den verkligaste skildringen av verkligheten, trots allt.

Fyra dagar senare - Mina två åldrar, varav ingen är 30

Vid lunchen idag analyserade tre av mina elever min nya ålder.

- Ålder är faktiskt bara en siffra. Annars sitter ålder i själen.

- Och utanpå. Men det kan vara en annan ålder.

- Kristine, du är ju inte gråhårig!

- Kristine, på kroppen ser du ut som en tonåring. Och på håret.

- På sättet tycker jag du är 55. Sådär ordentlig.

- Tonåringar kan också vara ordentliga. Men jag tror oftast inte. Men ungefär 55. Väldigt ordentlig.

- Fast inte på stilen och kroppen. Då är du tonåring.

Dag 1 - Jetlag

Att komma hem är alltid förenat med ett visst mått av mental jetlag. Helt plötsligt blir jag sugen på saker jag aldrig äter hemma. Stekt ägg på lunchmackan. Russin. Plättar. Helt plötsligt, och helt naturligt, faller jag in i gamla mönster.

Att komma hem den här årstiden är dessutom att komma från leriga, sandhala vägar till snövallar högre än mig själv. Från grådis till bländande vitt. Från mina smutsiga fönster till det rum jag bodde i, som nu är helt annorlunda men fortfarande känns som mig.

Att gå längs vägarna och titta in i husen där jag kanske kände någon en gång är lite som att strö salt i såren och vrida sig bitterljuvt i ett sorts vemodskladd, ungefär som att man inte kan låta bli att pilla sårskorpor om man har några. Jag tittar in lite i smyg och tänker "här bodde du, som jag kände så väl" och det kan ju faktiskt vara så att det bor en främling där nu, fastän ingen flyttat. Det kan ju faktiskt bli så och ibland gör det ont som fruktansvärd tandvärk och ibland är det ett axelryck.

Att höra telefonsignalen är också en jetlag och jag svarar lika självklart här som tidigare och de som ringer låter ibland överrumplade, förvånade, bragda ur fattningen och jag småskrattar fram "ja, jag är hemma och ja, vi har sportlov den här veckan och ja, det är verkligen mycket snö".

Klockan 7 ska jag sitta i soffan och titta på "Vem vet mest" med pappa och jag ska kunna alla frågor och imponera med min allmänbildning för detaljfrågor är min starka sida. Jag kan inte analysera romerska rikets fall, men jag kan rabbla hela kejsarlängden från Augustus till Lucius Verus. Mitt trettioårslöfte ska vara att göra mina starka sidor ännu starkare, och glömma resten.

Dag 4 - För tio år sedan

När jag fyllde 20 kom Anna ner från tionde våningen till femte, där jag bodde. Hon hade en tårta gjord av ett värmeljus omringat av mitt dåvarande favoritgodis - stora chokladöverdragna marsipanklumpar. Jag vet inte säkert, men jag antar att vi åt någon form av middag på hennes eller mitt golv senare på dagen. Vi gjorde ofta det på den tiden. Vårt halvår i studentkorridor föranledde både en och annan innovativ middag, alla fullt möjliga att tillreda med hjälp av vattenkokare. Jag säger inget mer om det, men vi var verkligen inte ämnade för korridorliv.

Terminen jag fyllde 20 var min första universitetstermin. Jag läste engelska och pluggade som en galning. Jag skrev och jag skrev, sida upp och sida ner och jag läste oavbrutet. Malin föddes och jag var stolt som en tupp där jag bar om kring på henne i Badhusparken när värmen började komma. Mitt hår var superkort och jag vägrade köpa nya glasögon för det fanns inga som såg exakt ut som mina gamla. Det skulle dröja 7 år innan jag var mogen för den förändringen.

Dag 8 - Presenterna!

Idag fick jag trettioårspresent från Hemköp och från Ica. En fryst tårta och en ask After Eight kan jag hämta. Tack Hemköp, tack Ica.

Dag 9 - Är jag egentligen en nunna?

När Johan är arg på mig muttrar han "Vad fan är hon inte nunna för?". Han tror att jag inte hör. Är han riktigt förbannad väser han "Vad fan är du inte nunna för?" så att jag riktigt ska darra av den oerhörda förolämpningen. Men faktiskt. Varför är jag inte nunna?

Jag är kristen.

Jag är inte vidare fysisk.

Jag skulle gärna gå i samma kläder varenda dag (och förstås tvätta dem om kvällarna) om det inte vore för att mina barn tillslut skulle tappa respekten för sin fröken, som inte kan byta kläder. (Jag kommer runt problemet en smula genom att köpa de kläder jag gillar i alla färger som finns. Min kloka mamma har lärt mig det.)

Jag är väldigt förtjust i rutiner och scheman och saker som ser likadana ut varenda dag.

Jag har gärna få saker i min ägo.

Fast med det här resonemanget kan man ju göra motsvarande listor över varför jag inte är bibliotekarie, varför jag inte sjunger i kör, varför jag inte är författare, varför jag inte är tolk och så vidare.

Man är som man är och gillar läget. Utom när Johan är arg och det ska ifrågasättas identiteter hit och dit.

Dag 10 - Man har ju varit 25 en gång i tiden också.

11 dagar - Analys av en arbetsdag

Hur man får en (kanske inte vidare nyanserad) föreställning om läraryrket:

Du behöver fyra personer, två blyertspennor samt en (gärna dålig) pennvässare.

Ge person 1 en av pennorna och be personen släppa pennan i golvet var tionde sekund från en lagom hög höjd, till exempel bordshöjd.

Ge person 2 den andra pennan och pennvässaren och be honom vässa pennan i all oändlighet, utan avbrott.

Be person 3 säga "Kristine, Kristine" (eller vad du nu heter) var tolfte sekund.

Be person 4 säga "Du säger bara till mig" var femtonde sekund. Gärna ackompanjerat av någon sorts förnärmad ljudeffekt.

Låt ovanstående pågå ungefär 6 timmar.

12 dagar - Den parallella handlingen

04.45 vaknade jag av dropp, dropp, dropp, dropp från balkongen i en helt vansinnig hastighet. Eller så vaknade jag egentligen av Krisen, kamouflerad till dropp, dropp, dropp, dropp från balkongen. Hur som helst vaknade jag, hur som helst droppade det vansinnigt från balkongen och hur som helst var Krisen kvar. Vad som var hönan och vad som var ägget är inte relevant.

Jag klev inte upp. Någon måtta får det faktiskt vara på både kris och morgonpigghet.

När man bor ensam kan man kliva upp när man vill och ändå veta att tidningen är ledig när gröten är klar och toaletten är ledig när gröten är uppäten och ingen annan disk än min gröttallrik finns att diska och det är tyst och det är tyst och Krisen säger DET ÄR TYST! med klagorösten och jag säger JAG VILL JU HA TYST. Jag älskar tyst.

En stund efter droppet, gröten, disken, tandborsten, tidningen, torkade jag ekgolven. Åtminstone tror jag de är av ek. Kanske blandar jag ihop det med ekbacken här utanför, men ärligt talat - hur ofta blandar jag ihop något?

Sen kom den rasande farten och slängde runt på mig resten av dagen. Jag åkte tunnelbana till gamla stan och träffade det bästa med mitt första jobb, åt två mackor på ett perfekt ställe med omaka möbler och inga högljudda tonåringar eller kaffemaskiner, gick från gamla stan till farsta, åt en banan, rättade nationella prov och tittade sen ut genom fönstret:

Det har börjat regna igen.

13 dagar - Mina personliga tillkortakommanden

Tydligen kom en trettioårskris till mig nu. Jag tänker ha den i tretton dagar, sen räcker det. Idag fokuserar jag på att älta min för stora förlovningsring, min ovana vid att vara halvtidssärbo, min oförmåga att få barn, mina svårigheter att tillföra något i sociala situationer, samt min katastrofala brist på intresse för smink. En synnerligen blandad kompott med andra ord.

Som det ser ut ligger mycket av tyngdpunkten i min trettioårskris på att analysera mina svagheter och dåliga sidor. Ingen enda positiv egenskap har pockat på min uppmärksamhet under dagen. Antagligen ligger det i sakens natur. Jag försöker reda ut varför jag känner ett ovanligt stort gråttryck bakom mina ögon, men hör bara den där synnerligen irriterande rösten inom mig som piper: "Gråt då, för fan, du har ju katastrofal brist på intresse för smink". Jag antar att rösten med det menar att det gör inget om jag gråter för jag har inget smink som kan kladda. Fast då har den missat att jag faktiskt använder mascara, så det går inte.

Mellan gråtavvärjningen kan jag åtminstone glädjas åt att trettioårskrisen ännu inte tvingat mig, iförd träningskläder, till ett gym. Händer det kommer det där katastrofala ointresset för smink te sig relativt harmlöst.