Allt har inte sin tid

Inte tomheten, skalet, rotvältorna, övergivenheten, maktförtappningen, elakheten, rikedomsgirigheten, glasskärvorna, paniken och gråten. Det finns ingen tid för er och ändå är de där och tar all plats. I inandningen. I påklädningen. I kylan från stormen från väster från snön som kom den där onsdagen. Från strömavbrottet när vi satt i timmarna utan ljus - försökte vi vänja oss vid något liknande då? Nej, vi försökte hitta ljus, men jag hade inga för jag har tydligen skräck för tända ljus, och vi försökte väta ut skiten, men hela tiden fanns där en föraning om framtiden. 

Det finns ingen tid för så mycket, men det krälar sig in och ska ha och ska ha. Jag är så trött redan nu. Jag har alltid valt potatis, för pasta blir ofta en klump och jag har alltid valt glasögon för linser direkt på ögonen skrämmer, och jag har alltid låtsas att man får välja men det är ju det minsta man får. 

Johan har glömt sin halsduk, men får gärna låna min för det känns som om den trycker mot min hals. Den har stjärnor, varför kan han inte låna den då? Han bara tittar konstigt på mig och säger att han har fler. Ja, det är ju sant. Fler har han. Jag lagar maten. Medan han äter upplyser han om att han är utvecklare och inte pratar om känslor. Det passar mig utmärkt. Jag gillar inte känslor. Jag önskar att livet var lika känslofritt som toapapper. Men, som sagt, det bara sker och sker, kommer och kommer och där står man. Mitt i alltihop. Och gråter andan ur halsen.