Allt känns så länge sen

Jag packar. Först tänker jag vad jag ska packa. Hämtar väskan i förrådet. Tar fram allt som ska packas ner. Lägger det på sängen. Tänker lite till. Packar ner allt. Konstaterar att det är mycket plats över i min stora väska. Vägrar att enbart ha liten väska som handbagage, eftersom jag blir galen på alla som har väskor som handbagage och proppar igen mittgången. Sen har jag packat klart. Det tar en kvart eller så när jag ska åka hem. Jag har ganska mycket saker där, som jag därför slipper packa ner. Till exempel trosor och en hårtork. Mammas mobilladdare passar till min mobil också. Det blir alltså mycket plats över i min väska.

Mitt plan ska gå 8.00. Från Arlanda. Jag ska sova hos Johan, för därifrån tar det bara 16 minuter till Arlanda. I sommarväglag och med lagom många passagerare. Något säger mig att två dagar före julafton inte har sommarväglag och lagom många passagerare.

Jag har gjort det här så många gånger förr. Allt känns så länge sen ändå.

Att kräkas istället för att gå på fest

Ibland straffar synden sig själv. Ungefär klockan sex igår hade jag skrivit färdigt alla omdömen. Jag är mycket nöjd med kanske10%, hyfsat nöjd med 60% och inte så nöjd med 30%. Det finns lite tid till finputs, men samtidigt måste man lära sig uttrycket "gott nog", som jag stundtals försöker lära barnen. Vissa barn, ska sägas, andra försöker jag lära raka motsatsen - "nöj dig inte med halvmesyrer, kan du tio ord, lär dig tio till osv". Det är en ständig avvägning.

Vad kul, tänkte jag, i alla fall. Nu kan jag kanske ägna morgondagen åt läraryrkets guldkant. Lektionsplaneringar och välplanerade lektioner och sådant. Jo, visst.

Ungefär i samma stund som jag stängde skolwebben och tänkte fira med lite kinapuffar, ville jag helt plötsligt inte ha några. Det är ett säkert tecken på att man bör iaktta lite försiktighet. Till exempel sätta sig i soffan och se om man bara blivit osugen på kinapuffar, eller om det är något annat på gång. Det var något annat på gång.

Johan var tack och lov hemma och kunde med sina egna ögon se att jag inte försökte fejka någon vag sjukdom för att slippa gå på julfest och kunde också vakta mig från att svimma och slå ut tänder. (Har hänt).

Så kan det också gå. Men skolwebben är klar i alla fall. Gott nog.

Att gå på fest.

I morgon ska jag gå på fest. Det är en exotisk och annorlunda händelse. Jag gör det av två anledningar. 1. Det var flera år sen jag gick på fest och det blir därför inte riktigt trovärdigt när jag säger att jag inte tycker om fester. Hypotetiskt sett skulle det ju kunna vara så att festkulturen utvecklats i en för mig positiv riktning under de här åren. Även om jag finner det lite osannolikt. 2. Johan ska dit och det hör ju inte till direkt till vanligheterna att vi träffas en fredag.

Festen börjar förstås ungefär när jag tar på mig pyjamas i vanliga fall. Kanske skulle jag tycka mycket mer om fester om de skedde på dagtid. Jag tycker till exempel om att rida, men knappast på natten. Inte heller promenader, som jag också gillar, gör jag nattetid. Varför fester äger rum  under sovtid är en sådan där sak som ingen någonsin kan ge ett vettigt svar på, hur mycket de än försöker. Inget som kan övertyga mig.

Det som är bra med att vara 30 och gå på fest, är att en del saker blivit oviktiga. Kläder och utseende och sådant. Man är som man är och i alla fall snyggare än när man var femton och inte hade kontroll över sprattelgubbsarmar, -ben och förstora tänder. Dock kvarstår några festproblem.

Ett stort sådant är eventuell bordsplacering. Jag vill absolut inte placeras och absolut inte lära känna någon. Då hade jag valt en annan aktivitet. Johan hävdar att det inte är någon bordsplacering eftersom det inte finns några bord. Det finns ölkylar.

Det ska bli mycket, mycket intressant det här. Jag ser det som en studie.

Kasta knivar och gafflar

Jag har mycket svårt för vissa ord och vissa uttryck. Jag tycker man ska skriva det man menar. Jag avskyr metaforer. Jag avskyr sätta guldkant på tillvaron, jag klär min dag i..., en tid för eftertanke. Jag tycker inte om onödiga prepositioner: styra upp, möta upp, sälja av. Varför anser man att det behövs en preposition där? Vad är det för skillnad på att möta och möta upp?

Vidare blir jag galen på det nya användandet av på grund av, som jag dagligen stöter på i flera fantastiskt duktiga skribenters (och författares!) bloggar. Jag är trött, pga har inte sovit ordentligt. Vår dörr går inte att öppna, pga snöat kopiösa mängder. I dag hinner jag inte träna, pga måste hämta barnen.   Vad är det här? Är det ens lagligt att kapa bort en halv sats på det här sättet? Vad beror det på och vem började? Jag vill verkligen veta det, på grund av nyfiken. (Nej, det kändes inte bra, men jag var tvungen att testa på grund av vet inte förrän man prövat).

Allt har inte sin tid

Inte tomheten, skalet, rotvältorna, övergivenheten, maktförtappningen, elakheten, rikedomsgirigheten, glasskärvorna, paniken och gråten. Det finns ingen tid för er och ändå är de där och tar all plats. I inandningen. I påklädningen. I kylan från stormen från väster från snön som kom den där onsdagen. Från strömavbrottet när vi satt i timmarna utan ljus - försökte vi vänja oss vid något liknande då? Nej, vi försökte hitta ljus, men jag hade inga för jag har tydligen skräck för tända ljus, och vi försökte väta ut skiten, men hela tiden fanns där en föraning om framtiden. 

Det finns ingen tid för så mycket, men det krälar sig in och ska ha och ska ha. Jag är så trött redan nu. Jag har alltid valt potatis, för pasta blir ofta en klump och jag har alltid valt glasögon för linser direkt på ögonen skrämmer, och jag har alltid låtsas att man får välja men det är ju det minsta man får. 

Johan har glömt sin halsduk, men får gärna låna min för det känns som om den trycker mot min hals. Den har stjärnor, varför kan han inte låna den då? Han bara tittar konstigt på mig och säger att han har fler. Ja, det är ju sant. Fler har han. Jag lagar maten. Medan han äter upplyser han om att han är utvecklare och inte pratar om känslor. Det passar mig utmärkt. Jag gillar inte känslor. Jag önskar att livet var lika känslofritt som toapapper. Men, som sagt, det bara sker och sker, kommer och kommer och där står man. Mitt i alltihop. Och gråter andan ur halsen. 

Att komma i tid

Nu har jag förstått ett och annat om det begrepp i svenska språket som är svårast att definiera, nämligen tiden. Vanligtvis, när det hänger på mig och min planering, är jag i tid 100% av gångerna och för tidig 96 %. Jag planerar, räknar, tar med oförutsedda händelser - och sen åker jag ändå lite tidigare. Ungefär som att jag alltid tar en extradutt av kaffepulver, mjöl, havregryn, ajax, tandkräm. Jag tycker inte om onödig stress och tycker inte om att känna att jag kanske inte kommer hinna och försöker därför undvika den känslan. Men. Nu har jag förstått ett och annat.

Oavsett hur mycket jag planerar, strukturerar och effektiviserar kommer jag inte att hinna. Tiden kommer alltid gå för snabbt och jag kommer alltid ha för lite tid. Oavsett om jag dör i morgon eller när jag är 92 kommer det vara för tidigt och jag kommer inte hinna. Tiden är alltid för kort. Insikten är mig övermäktig. Klockan nio i morse hade jag läst ut en bok, tittat på julkalendern, ätit frukost, diskat, tvättat och hängt upp tvätten, tvättat håret, borstat tänderna, bäddat och gått ut. Jag måste hinna göra alla roliga saker innan klockan är ett, för eftermiddagarna är svarta hål när det känns som om jag faller och faller och faller och inte hinner. Nu vet jag att det är sant också. Det är inte bara en känsla. Jag hinner inte.

Under tiden är det viktigt att göra sitt bästa. Att julpynta när det är advent. Att tända en ljusstake. Att tänka att snön gör det lite ljusare ute. Att tänka lite på kostcirkeln. Att inte dra upp axlarna. Att dricka mycket vatten. Att ringa till någon och orka prata. Allt det här som inte finns bara för sakens skull, utan för att det faktiskt finns någon mening med det.