Dag 1 - Jetlag

Att komma hem är alltid förenat med ett visst mått av mental jetlag. Helt plötsligt blir jag sugen på saker jag aldrig äter hemma. Stekt ägg på lunchmackan. Russin. Plättar. Helt plötsligt, och helt naturligt, faller jag in i gamla mönster.

Att komma hem den här årstiden är dessutom att komma från leriga, sandhala vägar till snövallar högre än mig själv. Från grådis till bländande vitt. Från mina smutsiga fönster till det rum jag bodde i, som nu är helt annorlunda men fortfarande känns som mig.

Att gå längs vägarna och titta in i husen där jag kanske kände någon en gång är lite som att strö salt i såren och vrida sig bitterljuvt i ett sorts vemodskladd, ungefär som att man inte kan låta bli att pilla sårskorpor om man har några. Jag tittar in lite i smyg och tänker "här bodde du, som jag kände så väl" och det kan ju faktiskt vara så att det bor en främling där nu, fastän ingen flyttat. Det kan ju faktiskt bli så och ibland gör det ont som fruktansvärd tandvärk och ibland är det ett axelryck.

Att höra telefonsignalen är också en jetlag och jag svarar lika självklart här som tidigare och de som ringer låter ibland överrumplade, förvånade, bragda ur fattningen och jag småskrattar fram "ja, jag är hemma och ja, vi har sportlov den här veckan och ja, det är verkligen mycket snö".

Klockan 7 ska jag sitta i soffan och titta på "Vem vet mest" med pappa och jag ska kunna alla frågor och imponera med min allmänbildning för detaljfrågor är min starka sida. Jag kan inte analysera romerska rikets fall, men jag kan rabbla hela kejsarlängden från Augustus till Lucius Verus. Mitt trettioårslöfte ska vara att göra mina starka sidor ännu starkare, och glömma resten.

Dag 4 - För tio år sedan

När jag fyllde 20 kom Anna ner från tionde våningen till femte, där jag bodde. Hon hade en tårta gjord av ett värmeljus omringat av mitt dåvarande favoritgodis - stora chokladöverdragna marsipanklumpar. Jag vet inte säkert, men jag antar att vi åt någon form av middag på hennes eller mitt golv senare på dagen. Vi gjorde ofta det på den tiden. Vårt halvår i studentkorridor föranledde både en och annan innovativ middag, alla fullt möjliga att tillreda med hjälp av vattenkokare. Jag säger inget mer om det, men vi var verkligen inte ämnade för korridorliv.

Terminen jag fyllde 20 var min första universitetstermin. Jag läste engelska och pluggade som en galning. Jag skrev och jag skrev, sida upp och sida ner och jag läste oavbrutet. Malin föddes och jag var stolt som en tupp där jag bar om kring på henne i Badhusparken när värmen började komma. Mitt hår var superkort och jag vägrade köpa nya glasögon för det fanns inga som såg exakt ut som mina gamla. Det skulle dröja 7 år innan jag var mogen för den förändringen.

Dag 8 - Presenterna!

Idag fick jag trettioårspresent från Hemköp och från Ica. En fryst tårta och en ask After Eight kan jag hämta. Tack Hemköp, tack Ica.

Dag 9 - Är jag egentligen en nunna?

När Johan är arg på mig muttrar han "Vad fan är hon inte nunna för?". Han tror att jag inte hör. Är han riktigt förbannad väser han "Vad fan är du inte nunna för?" så att jag riktigt ska darra av den oerhörda förolämpningen. Men faktiskt. Varför är jag inte nunna?

Jag är kristen.

Jag är inte vidare fysisk.

Jag skulle gärna gå i samma kläder varenda dag (och förstås tvätta dem om kvällarna) om det inte vore för att mina barn tillslut skulle tappa respekten för sin fröken, som inte kan byta kläder. (Jag kommer runt problemet en smula genom att köpa de kläder jag gillar i alla färger som finns. Min kloka mamma har lärt mig det.)

Jag är väldigt förtjust i rutiner och scheman och saker som ser likadana ut varenda dag.

Jag har gärna få saker i min ägo.

Fast med det här resonemanget kan man ju göra motsvarande listor över varför jag inte är bibliotekarie, varför jag inte sjunger i kör, varför jag inte är författare, varför jag inte är tolk och så vidare.

Man är som man är och gillar läget. Utom när Johan är arg och det ska ifrågasättas identiteter hit och dit.

Dag 10 - Man har ju varit 25 en gång i tiden också.

11 dagar - Analys av en arbetsdag

Hur man får en (kanske inte vidare nyanserad) föreställning om läraryrket:

Du behöver fyra personer, två blyertspennor samt en (gärna dålig) pennvässare.

Ge person 1 en av pennorna och be personen släppa pennan i golvet var tionde sekund från en lagom hög höjd, till exempel bordshöjd.

Ge person 2 den andra pennan och pennvässaren och be honom vässa pennan i all oändlighet, utan avbrott.

Be person 3 säga "Kristine, Kristine" (eller vad du nu heter) var tolfte sekund.

Be person 4 säga "Du säger bara till mig" var femtonde sekund. Gärna ackompanjerat av någon sorts förnärmad ljudeffekt.

Låt ovanstående pågå ungefär 6 timmar.

12 dagar - Den parallella handlingen

04.45 vaknade jag av dropp, dropp, dropp, dropp från balkongen i en helt vansinnig hastighet. Eller så vaknade jag egentligen av Krisen, kamouflerad till dropp, dropp, dropp, dropp från balkongen. Hur som helst vaknade jag, hur som helst droppade det vansinnigt från balkongen och hur som helst var Krisen kvar. Vad som var hönan och vad som var ägget är inte relevant.

Jag klev inte upp. Någon måtta får det faktiskt vara på både kris och morgonpigghet.

När man bor ensam kan man kliva upp när man vill och ändå veta att tidningen är ledig när gröten är klar och toaletten är ledig när gröten är uppäten och ingen annan disk än min gröttallrik finns att diska och det är tyst och det är tyst och Krisen säger DET ÄR TYST! med klagorösten och jag säger JAG VILL JU HA TYST. Jag älskar tyst.

En stund efter droppet, gröten, disken, tandborsten, tidningen, torkade jag ekgolven. Åtminstone tror jag de är av ek. Kanske blandar jag ihop det med ekbacken här utanför, men ärligt talat - hur ofta blandar jag ihop något?

Sen kom den rasande farten och slängde runt på mig resten av dagen. Jag åkte tunnelbana till gamla stan och träffade det bästa med mitt första jobb, åt två mackor på ett perfekt ställe med omaka möbler och inga högljudda tonåringar eller kaffemaskiner, gick från gamla stan till farsta, åt en banan, rättade nationella prov och tittade sen ut genom fönstret:

Det har börjat regna igen.

13 dagar - Mina personliga tillkortakommanden

Tydligen kom en trettioårskris till mig nu. Jag tänker ha den i tretton dagar, sen räcker det. Idag fokuserar jag på att älta min för stora förlovningsring, min ovana vid att vara halvtidssärbo, min oförmåga att få barn, mina svårigheter att tillföra något i sociala situationer, samt min katastrofala brist på intresse för smink. En synnerligen blandad kompott med andra ord.

Som det ser ut ligger mycket av tyngdpunkten i min trettioårskris på att analysera mina svagheter och dåliga sidor. Ingen enda positiv egenskap har pockat på min uppmärksamhet under dagen. Antagligen ligger det i sakens natur. Jag försöker reda ut varför jag känner ett ovanligt stort gråttryck bakom mina ögon, men hör bara den där synnerligen irriterande rösten inom mig som piper: "Gråt då, för fan, du har ju katastrofal brist på intresse för smink". Jag antar att rösten med det menar att det gör inget om jag gråter för jag har inget smink som kan kladda. Fast då har den missat att jag faktiskt använder mascara, så det går inte.

Mellan gråtavvärjningen kan jag åtminstone glädjas åt att trettioårskrisen ännu inte tvingat mig, iförd träningskläder, till ett gym. Händer det kommer det där katastrofala ointresset för smink te sig relativt harmlöst.