Jag brinner inte för någonting. Här har det inte med trettioårskrisen att göra, här handlar det om mig och glasögonen jag har, stolen jag sitter på och kläderna jag smutsar ner, tvättar, klär på mig igen och det kretslopp som utgörs av ovanstående plus hungrig - äta - bli hungrig igen.
Här kommer lördagen och varför ringer jag inte till någon jag känner och sätter mig med denne någon på ett kafé och diskuterar engagerat och upprört med tunga ord och väl valda argument tills ansiktet antar den där rosiga nyansen och det känns som om man kommer någon vart i denna hjultillvaro?
Jo, för jag kan inte förmå mig. Jag kan inte argumentera för högre lön, bättre miljö, LCHF, håriga armhålor, kortare arbetsdag, kvinnors rätt i samhället, höjd pensionsålder, krogens åldersgräns, miljögifter i nappflaskor, tunnelbana till Nacka, förskolors användning av hen. Jag kan inte engagera mig i någonting.
Varför vill jag inte ha en iphone eller spotify, varför tycker jag inte om chips och fredagsmys, varför ser jag likadan ut hela tiden, varför gör jag satsradningar fastän jag tycker det är så fult?
Min familj har blivit stympad och den fina lägenheten, som bara vi har bott i, ekar av icke-engagemanget som ligger och ruttnar i hörnen. Torktumlaren går. Jag ska äta kyckling. Kyckling kommer på tredje plats av djur att äta. Först fisk, sen älg, sen kyckling.
Jag skulle ju kunna ringa till Johan och raljera lite bittert över tillstånden i vår lilla värld, men till och med det känns utagerat och grått. Vi har ett samtalsämne nuförtiden - vårt marionettskap - och jag är så trött på eftersmaken. Så inihelvete jävla trött.
Den här gråa dagen skulle vi kunna gå till sjön och låtsas att det var sol och äta äggmackor på riktigt och kanske frysa, men jag tycker om att frysa och nu bor han någon annanstans så jag ska äta mitt tredje bästa djur och läsa en meningslös deckare där någon mördas och någon annan gråter. Antagligen den verkligaste skildringen av verkligheten, trots allt.
