Lite senare ändrar jag mig. Svänger helt. Jag är ju en hopplöst romantisk romantiker. Det är det här med blommorna och ljusen och fina dukningar som lurat mig.
Egentligen är den hopplösa romantiken att sitta i soffan och höra honom plinka på sin gitarr. Det är att inte förstå tjusningen med de datorspel han spelar, men njuta av det ögonglitter de framkallar hos honom. Det är att hitta hans favoritchips på ica och köpa dem, fastän de inte luktar så gott, och det är det där med att han blir så glad över en liten chipspåse en torsdag att jag inte behöver köpa en födelsedagspresent om jag inte råkar hitta en perfekt.
Dessutom är den hopplösa romantiken att höra sin telefon ringa och känna ett litet stilla jubel över att det är han. Han! Som är min och som ringer till mig för att berätta något för mig, eller inte berätta något alls kanske. Men som ringer och som är min, fastän han inte måste ringa och inte måste vara min. Han som är glad på riktigt för att jag är hans.
Det är också att läsa den där boken, ge den vidare och säga "läs, du kommer skratta/gilla/irritera dig" och sen snegla lite på honom medan han läser för att se hur han kommer reagera. Kanske händer ingenting alls, kanske fnissar han lite på något helt annat ställe, kanske höjer han lite på ena ögonbrynet och säger "hur kan jag vara ihop med någon som gillar detta?"
Men framför allt är det armarna om hela mig, att försöka att inte falla, men falla ihop om det nu måste fallas och det är också att sitta mitt emot vid middagsbordet - oavsett dukning - och veta att han är den finaste människa som finns.
