Om det som var bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig

I det stora, röda huset nere vid ån, där bor Madicken. Men i den lilla röda stugan, med köksfönstret på vid gavel, bodde jag och där vaknade jag en morgon

med en unge som krupit längst ner i sin sovsäck och med en kusin som kanske duschade just då

och omgiven av andra små röda stugor och gröna gräsmattor.

                                       

 Efter fil och gröt och ägg och kaffe och oboy och bröd

kunde vi posera lite halvgalet framför den där bensinmacken där jag vill minnas att Lotta fick tag på sin gran tillslut, men då var det jul förstås och nu var det 20 grader varmt

och längs Bråkmakargatan var det öde och tomt denna tidiga morgon. 

                                     

Vi kunde till och med vila våra ben invid Lottas hus. 

    

Och hade vi inte varit så mätta efter den där frukosten...

Men det var vi ju, så vi spatserade vidare.

Visst är det väl så, att en bok aldrig kan bli för stor?

- Sch, jag ser en groda, sa Otis!

- Körsbärsdalen! sa jag. 

Därifrån kom vi vidare in i Törnrosdalen, eftersom vi kom ihåg lösenordet. 

Tengils ande hängde tung i luften och Mattisskogen låg runt knuten

så vi gick (sprang, skuttade, hoppade) vidare bland grådvärgar,

rumpnissar och annat knytt. 

Tills vi kom fram till Mattisborgen, som först var hel

 men sen blev delad i två - efter ett fasansfullt oväder. Ni vet hur det gick till.

Från lummiga skogar till en liten stadstur

för att kika in hos Kajsa Kavat

och i godisaffären, där Pippi köpte 18 KILO karameller

En sväng förbi Junibacken lagom till att Madicken skulle flyga ner från vedbodtaket

och en snabb titt i dammen efter en groda, eller en fisk!

Och Emil gjorde hyss förstås

och hungern satt in och det är klart man får både sylt och socker när man är i Astrid Lindgrens värld. 

Och det är klart att man måste få ta av sig skorna och spatsera omkring vid Björngrottan, hitta en liten sköldpadda i vattnet som porlar i bäcken och

det är klart att fantastiska dagar lämnar en smula vemod när de är slut.

Att vara en hopplös romantiker

Jag är ingen romantiker, säger jag då och då. Försöker tänka på blomsterkvastar och tända ljus och är fortfarande ingen romantiker. 

Lite senare ändrar jag mig. Svänger helt. Jag är ju en hopplöst romantisk romantiker. Det är det här med blommorna och ljusen och fina dukningar som lurat mig. 

Egentligen är den hopplösa romantiken att sitta i soffan och höra honom plinka på sin gitarr. Det är att inte förstå tjusningen med de datorspel han spelar, men njuta av det ögonglitter de framkallar hos honom. Det är att hitta hans favoritchips på ica och köpa dem, fastän de inte luktar så gott, och det är det där med att han blir så glad över en liten chipspåse en torsdag att jag inte behöver köpa en födelsedagspresent om jag inte råkar hitta en perfekt. 

Dessutom är den hopplösa romantiken att höra sin telefon ringa och känna ett litet stilla jubel över att det är han. Han! Som är min och som ringer till mig för att berätta något för mig, eller inte berätta något alls kanske. Men som ringer och som är min, fastän han inte måste ringa och inte måste vara min.  Han som är glad på riktigt för att jag är hans. 

Det är också att läsa den där boken, ge den vidare och säga "läs, du kommer skratta/gilla/irritera dig" och sen snegla lite på honom medan han läser för att se hur han kommer reagera. Kanske händer ingenting alls, kanske fnissar han lite på något helt annat ställe, kanske höjer han lite på ena ögonbrynet och säger "hur kan jag vara ihop med någon som gillar detta?"

Men framför allt är det armarna om hela mig, att försöka att inte falla, men falla ihop om det nu måste fallas och det är också att sitta mitt emot vid middagsbordet - oavsett dukning -  och veta att han är den finaste människa som finns. 

Den som flyger i skymningen

Jag hade gått ut femman. Myggen utanför fönstret. Väggklockan slog varje hel- och halvtimme. Tyget på kökssoffan klibbade mot barbenen. Mamma stekte köttbullar. Pappa spelade munspel. Gräset därute växte. Skogen precis inpå. Ingen asfalt. Ingen granne. Vatten direkt från brunnen. Varmvatten på spisen.

Och så Tordyveln. Som flög i skymningen. Som var med mig den där dagen. Nitton år sen. Mina minnen kommer mig så nära.

Jaha, jag brann upp

De pratar om elden.

De pratar om glöden. De säger passion. De pratar om att göra sitt bästa, lite mer än det och nästa gång göra lite bättre.

De ser helheten. De lyfter lite och släpper sen. De fångar. Men inte för tidigt - observera det.

De gör färdigt och börjar på nästa. De slutför. De går vidare. De blir lite bättre igen. Det står still en stund, sen tar det fart igen.

Det är grönt ute nu, för vilken gång i ordningen? Häggen är snart färdig, maskrosorna, vitsipporna. Jag har mitt nattlinne på mig (lila, prickar, rosett i halsen) och klockan är kvart i sju. Jag tänker på dem. Jag säger ingenting. Jag åt köttbullar. Jag åt fisk lite tidigare. Djuren flyter i min mage.

Jag säger ingenting, jag borde googla och gå vidare. Jag borde säga rätt och mata min eld.

Fast å andra sidan. Alla borde läsa Lilla stjärna och sluta vara så röda.

Ensamheten, gråheten, skräcken

Nu för tiden börjar söndagsångesten på fredag kväll och går aldrig över. Kanske ett par timmar där på fredag eftermiddag i bästa fall. Men söndagsångest är en världslig sak, jag vet jag vet.

I helgen har jag träffat noll personer och läst om betydligt fler. Jag har läst Johanna Nilssons senaste bok om kolsvart psykos och fick inte tillnärmelsevis samma känsla som av Konsten att vara Ela. Men så var jag ju tio år yngre och ingenting går att jämföra med nu. Jag har läst Svart glas om en flicka med konstnärlig, psyksjuk mamma. Jag har läst Astrid Lindgren i Stockholm för jag får aldrig nog av hennes liv, i hur många versioner jag än läser om det. Jag har läst 26 nationellaprovuppsatser om att bygga broar av diverse slag. Jag har lyssnat på Marionetternas döttrar medan jag travat några mil runt södra förorternas trädbestånd.

Plötsligt har jag nämligen drabbats av en ovanligt kraftig längtan efter skog. För varje år blir jag uppenbarligen mer och mer lik den manliga delen av min härkomst. Det började tidigt med stora fötter, hetsigt humör och tjurskallighet för att så småningom komma in på lite trevligare saker som det där med begäret efter skog, långa promenader, frisk luft och semlor. Jag ser fram emot dagen när jag vaknar upp och kan allt också. För det kan han ju, pappan min.

Så jag letade upp de träd jag kunde hitta och pulsade runt som en vettvilling i djup snö. Bilarna fanns förstås inom hörhåll, men det gjorde inte så mycket - jag lyssnade som sagt på Maria Ernestam. Det finns så förfärligt många berättelser i världen. Jag hinner inte med.

När det står still och går för fort

De köper hus och de lånar bebiskläder av varandra. Den där första storleken, som ser helt oanvänd ut för tiden går så fort, så fort och det är inte många somna-vakna innan den tiden är förbi och nästa och nästa. Det är femhundra hämta posten i brevlådan, femhundra vad ska vi ha till middag idag och sen har två år gått och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Jag försöker vilja ha en iphone. Jag tänker intensivt på allt jag skulle göra med mitt svepande iphone-finger. Jag kommer fram till: ingenting. Jag kommer fram till att jag inte vill ha en iphone och att det är något fel i huvudet på mig för det. Om jag bara vore för snål/inte hade råd/hade en moralisk aversion mot teknik. Men nej, jag vill bara inte. Som vore jag en obstinat treåring. Det vill jag ju ha. En obstinat treåring. Men jag låtsas förstås som om inte.

Det här året är mitt och Johans tioårsår, ungefär som att förra året var Strindbergåret, men lite mer verkligt och jordnära. Jag är inte mycket för herr August, nämligen. Så hur firar man 10 år, 1/3 av sitt liv, på ett värdigt vis? Några riktigt bra böcker i rad, kanske? Jag befinner mig nämligen i någon slags negativ litteraturspiral. Den som sa att Gillian Flynn och Jennifer Egan var oumbärliga, kanske inte var helt sanningsenliga. Eller så är vi där igen - ditt golv kan vara någon annans tak.

Framgång

Något att längta efter:
Det här att vara färdig (och nöjd) med något. Att arbeta hårt och målmedvetet, klaga en del under processen, slita sitt hår en smula, belöna sig med lite trevligheter efter uppnått delmål. Att vakna på natten och tänka att "nu jävlar".

Till exempel en uppsats, en tenta, en mastodontredovisning. Hårt arbete som känns i huvudet och som leder framåt. Först något svårt man inte kan, sen en hel del jobb och tillsist något man behärskar. En muntlig tenta som är så svår och läskig att man mår illa innan. Något som känns nästan, nästan omöjligt, men skulle kunna gå. Och till slut den där känslan av att ha uppnått något. Att få alla rätt. Att skriva något så bra att inte bara man själv häpnar, utan också alla andra. Att kunna känna sig färdig och klar och ta sig an nästa utmaning.

Inte som nu, dessa hundratolv trådar, detta jahavilämnardetgåvidarenu tanästapapperochskrivnågot nejdetdärvarintebra tanästapapperochskrivnågot ojdethärblevintesomjagtrodde slängalltvibörjarpånästa ringerdutillmigimorgon varärdetdärmålet jagglömdedetmeddeandramålen

Ungefär som att läsa 500 sidor utan mellanslag känns det. Något att längta efter är det hanterbara. Men icke. Det är så här det är.