I det stora, röda huset nere vid ån, där bor Madicken. Men i den lilla röda stugan, med köksfönstret på vid gavel, bodde jag och där vaknade jag en morgon
med en unge som krupit längst ner i sin sovsäck och med en kusin som kanske duschade just då
Efter fil och gröt och ägg och kaffe och oboy och bröd
kunde vi posera lite halvgalet framför den där bensinmacken där jag vill minnas att Lotta fick tag på sin gran tillslut, men då var det jul förstås och nu var det 20 grader varmt
och längs Bråkmakargatan var det öde och tomt denna tidiga morgon.
Vi kunde till och med vila våra ben invid Lottas hus.
Och hade vi inte varit så mätta efter den där frukosten...
Men det var vi ju, så vi spatserade vidare.
Visst är det väl så, att en bok aldrig kan bli för stor?
- Sch, jag ser en groda, sa Otis!
- Körsbärsdalen! sa jag.
Därifrån kom vi vidare in i Törnrosdalen, eftersom vi kom ihåg lösenordet.
Tengils ande hängde tung i luften och Mattisskogen låg runt knuten
rumpnissar och annat knytt.
Tills vi kom fram till Mattisborgen, som först var hel
för att kika in hos Kajsa Kavat
och i godisaffären, där Pippi köpte 18 KILO karameller
En sväng förbi Junibacken lagom till att Madicken skulle flyga ner från vedbodtaket
och en snabb titt i dammen efter en groda, eller en fisk!
Och Emil gjorde hyss förstås
och hungern satt in och det är klart man får både sylt och socker när man är i Astrid Lindgrens värld.
Och det är klart att man måste få ta av sig skorna och spatsera omkring vid Björngrottan, hitta en liten sköldpadda i vattnet som porlar i bäcken och
det är klart att fantastiska dagar lämnar en smula vemod när de är slut.
Vissa får tydligen både sylt och socker när föräldrarna är på förlossningen också. Har jag lärt mig.
SvaraRaderaDet ser helt fantastiskt ut där. Jag undrar hur länge det ska dröja innan jag kommer dit. Jag hade tänkt förra sommaren, men den räckte inte till.