När det står still och går för fort

De köper hus och de lånar bebiskläder av varandra. Den där första storleken, som ser helt oanvänd ut för tiden går så fort, så fort och det är inte många somna-vakna innan den tiden är förbi och nästa och nästa. Det är femhundra hämta posten i brevlådan, femhundra vad ska vi ha till middag idag och sen har två år gått och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Jag försöker vilja ha en iphone. Jag tänker intensivt på allt jag skulle göra med mitt svepande iphone-finger. Jag kommer fram till: ingenting. Jag kommer fram till att jag inte vill ha en iphone och att det är något fel i huvudet på mig för det. Om jag bara vore för snål/inte hade råd/hade en moralisk aversion mot teknik. Men nej, jag vill bara inte. Som vore jag en obstinat treåring. Det vill jag ju ha. En obstinat treåring. Men jag låtsas förstås som om inte.

Det här året är mitt och Johans tioårsår, ungefär som att förra året var Strindbergåret, men lite mer verkligt och jordnära. Jag är inte mycket för herr August, nämligen. Så hur firar man 10 år, 1/3 av sitt liv, på ett värdigt vis? Några riktigt bra böcker i rad, kanske? Jag befinner mig nämligen i någon slags negativ litteraturspiral. Den som sa att Gillian Flynn och Jennifer Egan var oumbärliga, kanske inte var helt sanningsenliga. Eller så är vi där igen - ditt golv kan vara någon annans tak.

Framgång

Något att längta efter:
Det här att vara färdig (och nöjd) med något. Att arbeta hårt och målmedvetet, klaga en del under processen, slita sitt hår en smula, belöna sig med lite trevligheter efter uppnått delmål. Att vakna på natten och tänka att "nu jävlar".

Till exempel en uppsats, en tenta, en mastodontredovisning. Hårt arbete som känns i huvudet och som leder framåt. Först något svårt man inte kan, sen en hel del jobb och tillsist något man behärskar. En muntlig tenta som är så svår och läskig att man mår illa innan. Något som känns nästan, nästan omöjligt, men skulle kunna gå. Och till slut den där känslan av att ha uppnått något. Att få alla rätt. Att skriva något så bra att inte bara man själv häpnar, utan också alla andra. Att kunna känna sig färdig och klar och ta sig an nästa utmaning.

Inte som nu, dessa hundratolv trådar, detta jahavilämnardetgåvidarenu tanästapapperochskrivnågot nejdetdärvarintebra tanästapapperochskrivnågot ojdethärblevintesomjagtrodde slängalltvibörjarpånästa ringerdutillmigimorgon varärdetdärmålet jagglömdedetmeddeandramålen

Ungefär som att läsa 500 sidor utan mellanslag känns det. Något att längta efter är det hanterbara. Men icke. Det är så här det är.

Att vara lång

Plötsligt tänker jag på Charlotte Kallas besvikelse när hon med kamera upptryckt i utmattat nylle ska förklara för Sverige varför hon inte åkte snabbare, utan missade sin topplacering i Tour de Ski. "Det kanske var orken". Ja. Så kanske det var. 

Plötsligt stiger temperaturen utomhus, från -29 dagarna innan julafton, till omkring -22, och vi tittar på varandra och tar den långa rundan istället. Fortfarande med rimfrost i håren, men skillnaden är märkbar. Några dagar senare är det bara -15, och det klibbar lite på ryggen efter åtta kilometer. 

Hemma heter promenadrundorna olika saker. Holmen. Veterinären. Försöksgården. Sabels. Vi vet vad vi menar genom ett enda ord. Försöksgården är pappas favorit. Mamma tycker den är tråkig. Men det finns inget större än att förstå vad någon annan menar. Exakt förstå. 

Plötsligt är det nollgradigt och ännu lite plötsligare är det Stockholm igen och andra promenader. Jag tror att här någonstans finns den där associationen till Charlotte Kalla. En kamera rakt in i besvikelsen. 

---

Aldrig är jag så lång som när jag sover. På mage som en lång pinne med händerna underst. Ofta randiga när jag vaknar, av knorvigt nattlinne, och sammanpressade av sextio kilo sovande kropp.

-----

Och jag tänker såhär. Om jag sprang. Om jag var en joggare. Skulle jag aldrig någonsin jogga på stället. Jag måste titta åt ett annat håll när jag möter sådana joggare. Det är så pinsamt att se.