Undantaget

Fortfarande, efter 30, 40 eller kanske ännu fler gånger (jag överdriver inte), kan jag inte titta på Rory Gilmores avgångstal från Chilton utan att storgråta. Det är totalt omöjligt. Jag gråter inte på bröllop, inte på dop, inte av några andra vackra och rörande moments över huvud taget. Gråt är för mig endast ett sorgeuttryck. Jag gråter när jag är ledsen. Utom i detta enda fall.

Tacktal

Drygt halva semestern har gått. Eftersom jag skriver nya anställningsavtal stup i kvarten får jag av någon anledning abnormt stor lön i juni och ingen i juli. Då får jag för mig att jag måste spara alla pengar och sen ge mig själv existensminimumlön, eller lite mindre, för att se om det går. Och det gör det ju. Nu fick jag 5000 i julilön och efter betalade lån, hyror, telefoner, el, böcker, tidningar, sl-kort osv har jag ändå 6000 till övriga förnödenheter.

Jag lever verkligen inte snålt. Jag har verkligen inte hög lön. Jag unnar mig verkligen det jag vill ha. Jag förstår verkligen inte vad människor lägger pengar på. Men jag har ju förstås ingen bil, det kan ju vara det.

Under den första semesterhalvan har jag:

• bakat god paj till midsommar
• sett tre filmer på bio: Mörkt vatten (bra), Cockpit (fantastisk) och Moonrise Kingdom (intressant)
• ätit sushi
• varit i Piteå
• varit på Fjäderholmarna med Lina. Jag åt en god kanelbulleskorpa och Lina åt en äcklig glass. 
• gått väldigt långa och många promenader och lyssnat på Gideons ring (bra), Kråkflickan (väldigt bra), Hungerelden (bra), Pythians anvisningar (bra), Mercurium (bra), I stundens hetta (bra), samt några sommarpratare. 
• varit på bröllop
• sett färdigt alla säsonger av Lost och tyckte inte, tvärtemot resten av Sveriges befolkning, att den spårade ur i slutet. Kanske för att vi såg samtliga 100 avsnitt på ungefär tre månader. 
• läst väldigt många böcker. Väldigt många. Vågar nog inte räkna.
• varit i Västerås och tittat på mina gamla bostäder och bänken där jag träffade Johan
• ätit godis och jordgubbar varenda dag
• dammsugit alla böcker i alla bokhyllor
• bakat bröd och kokat krusbärskräm

Tack så mycket sommaren, som varit alldeles lagom varm och solig, och gjort ovanstående möjligt. Tack, tack, bry dig inte om vad de andra säger om brist på bikiniväder och liknande - du har gjort ett fantastiskt jobb. 

Ibland får mina elever plocka upp en penna de inte tappat!

Drömmer att jag blir hundbiten av en helt vanlig hund och jag ogillar verkligen hundar, förutom Marias Dexter för han lämnar mig ifred. Inte för att han vill, utan för att han är uppfostrad. Så pass att jag till och med kan ge honom en klapp på huvudet bara för att visa (både för henne och honom) att jag verkligen uppskattar att han är så där uppfostrad.

Vaknar efteråt en söndag klockan 06.18 och tänder lampan, drar upp rullgardinerna och öppnar balkongdörren för hoppet om de friska luften som ska ringla över mig när jag slår upp min bok. Hoppet dör när det är 21 grader och vindstilla. Jag har en konstant fuktig hinna, som en extra hud, men jag tänker på hur lyxigt det är att kunna slå upp sin bok klockan 06.18 och inte behöver vara på väg till tåget eller någon annanstans.

Äter gröt. Trots att gröt är varmt och fil kanske vore smartare, men jag äter i princip alltid gröt. Häller på mycket frysta blåbär, som bara hinner halvtina, för att kompensera värmen. Och iskall nektarin och iskall sojamjölk.

Läser en korkad intervju i DN. En kvinna har gjort ett jämställdhetsspel som människor ska ha på sina kylskåp ("eftersom kylskåpet är spelplanen blir det även en inredningsdetalj"). Behärskar mig medan jag äter, för man ska tugga långsamt, njuta av maten, frukosten är dagens viktigaste mål och så vidare. Men sen. När jag diskar min tallrik och torkar mitt bord. Då jävlar hetsar jag upp mig över oväsentligheter och slösar på mitt adrenalin, som mor min skulle ha sagt. Med rätta.

För det första hyser jag stor antipati mot ordet inredningsdetalj.
För det andra förstår jag inte att man vill ha grejer på sitt kylskåp, som om det vore en anslagstavla.
Och för det tredje: Kvinnan vill "hjälpa folk att bli mer jämställda" genom att "man får poäng för olika saker man gör i sitt hem: diska, byta däck på bilen, gå ut med soporna eller tvätta. Allt det ger olika poäng, som kommer i formen av kylskåpsmagneter. Alla som spelar har var sin färg (...) och när spelet är slut ska det förhoppningsvis vara balans mellan färgerna".

Jaha?! Då undrar jag plötsligt ett par saker.
Om jag diskar, vilket jag gör ungefär lika gärna som jag läser en bok, ger det mig då lika många poäng som någon som likställer diskande med magsjuka?
Måste allt vara så jävla rättvist hela tiden? Måste man få poäng för saker man gör? Vuxna människor? Måste det ses som att man kommit långt i sitt jämställdhetsarbete om man "låter bli att ta disken när de är den andras tur", även om man (1) inte har något att göra just då och (2) inte har något emot att göra det. Bara för att man ska hålla på någon sjuk princip om att man ska göra allt lika många gånger.

I artikeln stod dock inget om hur många poäng det ger att betala på restaurang, eller vid storhandling eller vilken poäng man får om man lyckas kompromissa på ett lyckat sätt vid planering av semester eller vid möblering av sovrummet eller hur många poäng en man får, som känner sig nöjd, tillfreds och älskar sin tjej och inte stör sig det minsta på att han alltid bäddar sängen, lagar maten och tvättar, eftersom hon är hemma mycket mindre än honom och dessutom hatar att laga mat och bädda sängen. Är det då inte mer värt att vara tillfreds än att vara millimeterrättvis?

Det är dessutom märkligt att det alltid förutsätts att det är de "tråkiga" sysslorna i hemmet som gör människor ojämställda. Allt tjat om världsliga ting som tvätt, strykning, diskning, matlagning och bla bla bla, som att det som betyder något här i världen är att ingen behöver ha tråkigt mer än någon annan. Och kanske får mannen hänga med sina polare mer än kvinnan får, för att hon måste tvätta och städa, men om den kvinnan är jag gör det mig ingenting.

Dilemmat - inte etiskt men dock ett dilemma.

Anta att du har två böcker. Den ena läser du snabbt, trycker i dig ungefär som ditt allra bästa godis, fika, brieost eller vad du nu helst äter. Du fattar jämförelsen. Du kan inte sluta läsa, du ler, skrattar, får knip i magen, känner igen dig, fasas, förundras, vill aldrig att boken ska ta slut, men det gör den snabbt för du kan, som sagt, inte sluta läsa. En vecka senare kan du inte redogöra för innehållet eller namnge huvudpersonerna.

Den andra boken tar lite längre tid.  Du kanske utan problem kan slita dig från den, du behöver inte trycka in den, du svär inte om det ringer. Du längtar efter att läsa igen, men du behöver inte släpa allt du har för händer. När den tar slut tänker du på vilken bok du ska ta nu, har inte en tom klump av separationsångest i magen. Efter en vecka, en månad, kan du berätta om handlingen, personerna, konflikterna, slutsatserna.

Vilken bok är bäst?