Undantaget

Fortfarande, efter 30, 40 eller kanske ännu fler gånger (jag överdriver inte), kan jag inte titta på Rory Gilmores avgångstal från Chilton utan att storgråta. Det är totalt omöjligt. Jag gråter inte på bröllop, inte på dop, inte av några andra vackra och rörande moments över huvud taget. Gråt är för mig endast ett sorgeuttryck. Jag gråter när jag är ledsen. Utom i detta enda fall.