Anta att du har två böcker. Den ena läser du snabbt, trycker i dig ungefär som ditt allra bästa godis, fika, brieost eller vad du nu helst äter. Du fattar jämförelsen. Du kan inte sluta läsa, du ler, skrattar, får knip i magen, känner igen dig, fasas, förundras, vill aldrig att boken ska ta slut, men det gör den snabbt för du kan, som sagt, inte sluta läsa. En vecka senare kan du inte redogöra för innehållet eller namnge huvudpersonerna.
Den andra boken tar lite längre tid. Du kanske utan problem kan slita dig från den, du behöver inte trycka in den, du svär inte om det ringer. Du längtar efter att läsa igen, men du behöver inte släpa allt du har för händer. När den tar slut tänker du på vilken bok du ska ta nu, har inte en tom klump av separationsångest i magen. Efter en vecka, en månad, kan du berätta om handlingen, personerna, konflikterna, slutsatserna.
Vilken bok är bäst?
Jag läser helst böcker av den första sorten, men får viss panik av att jag inte minns något av dem. Jag skulle dock vilja påstå att en bok som lämnar spår är bättre. Ibland är det först i slutet av en bok man inser hur bra den var. Jag minns hur jag under flera månader led när jag läste Fader okänd, men när jag och Henrik diskuterade böcker för några dagar sedan nämnde jag plötsligt den som väldigt intressant.
SvaraRadera