Med Kristine på shopping

De flesta kvinnliga människor ser inte ut som bollar. Så är det ju. Oavsett hur en kvinnlig människa är byggd, om hon är lång eller kort, smal eller tjock eller mullig eller bastant eller grov eller på vilka fler sätt en kvinna kan beskrivas, är det väldigt ovanligt med bollform. De allra flesta har någon form av inbuktning i midjehöjd någonstans och två höfter som på något vis utgör en sorts gräns mellan övre och nedre delen av människokroppen. 

Med detta konstaterat tycker jag det är underligt att i princip alla kläder för kvinnliga överkroppar är bollformade. 

Jag har idag tittat i varenda affär efter en vanlig tröja. Jag har inte tittat på en enda prislapp, eftersom jag insett att jag är rik och inte kan vara naken. Jag har dessutom frångått de flesta av mina principer. Några enkla krav återstår. Jag vill ha en tröja som inte är gjord av ull. Som inte är julmönstrad. Som helst har knappar och alltså är en kofta. Ja, jag vill ha en kofta. Inte svart. Den ska vara ganska lång och den ska gå in vid midjan och ut vid höfterna. Absolut inte tvärtom. Så då finns det ingen tröja. Inte för 199 och inte för 549. 

En annan sak som inte gick att shoppa var vattentäta skor. Det där med att låtsas som att det inte regnade gick inte lika bra idag när jag kom fram till jobbet med en halvblöt och en genomblöt fot. Jag måste ha vattentäta skor och jag måste ha bekväma skor eftersom jag går hela tiden som en manisk uppvridningsleksak. Det visade sig att man numera måste välja på vattentätt eller bekvämt. 

Jag köpte åtminstone knästrumpor.

Verklighetsförankring

Min nya grej är att låtsas som att det inte regnar. I morse gick det förhållandevis bra. Jag var vattentät och larvade mig inte med någon sovmorgon, utan gick samma promenadrunda som alltid. Och låtsades som att det inte regnade. Svårare var det att låtsas att det inte blåste. "Jaha, här går mitt paraply sönder helt plötsligt" och "jaha, där flög mössan av" är nämligen lite svårt att bortförklara. 

Resten av dagen fortsatte jag att låtsas att det inte regnade. I samtliga sammanhang. Det var nog både ett och annat barn som blev galet, men de har gjort mig galen fler gånger än de någonsin kommer kunna räkna till så vi blir aldrig kvitt ändå. 

Kappor efter vindar

Nej, det här duger inte. Jag måste börja skriva på riktigt igen, trots att det här tangentbordet knastrar i mina öron så jag nästan blir vansinnig. Men, som sagt, det här duger inte, jag måste börja skriva på riktigt igen. Vansinnet är nämligen inte enbart tangentbordsrelaterat, ånej. Jag är vansinnigt grinig och arg och på dåligt humör idag också. Idag och vissa tidigare dagar.

I princip kan jag använda tre mått för att mäta min ilska. Om det nu vore så att den behöver definieras och mätas och det inte bara räcker med att konstatera att jag är ilsk. För det känner jag ju att jag är. Men om jag inte kände det kunde jag använda mig av 1. lukter 2. ljud 3. idioti.

Till exempel idag. Kvinnor med högklackade och dessutom fula skor som trippar bakom mig på väg till tåget. Smartare val av skor och de hade kunnat låta bli att trippa. Kvinnor som gäspar fem centimeter från någon annans ansikte med sina oborstade tänder. Mobiltelefoner som ingen svarar i. Mobiltelefoner som någon svarar i. Hundar som ligger på människosäten i offentliga fortskaffningsmedel. Täckvästar.

Och vidare:
Ben&Jerrys-glass - bullar, kakor, godis, pajer, choklad, kaksmulor, knäck, glögg, sirap och ostkaka hopblandat med grädde och nedfryst. Vidrigt. Jag blev så arg på en Ben&Jerrys-reklam att jag knölade ihop gratistidningen jag läste och lämnade den i protest på ett tomt säte.

Olja - jag bryr mig inte om att olja är nyttigt. Det är motbjudande. Alla oljor är äckliga. Kalla, varma, alla. En gång i tiden tyckte jag om klyftpotatis. Nu tycker jag inte om klyftpotatis. Klyftpotatis gör mig förbannad. Det är oljan. Det finns ju smör alltså. Vet folk det? Tror de att man blir hipp av olja? Jag hatar olja.

Fotografering - det finns en sak att fotografera och det är människor. För att kunna titta på någon man saknar och längta lite. För att minnas tider som aldrig någonsin kommer tillbaka igen. Fotografier utan människor är meningslösa. Fotografier på löv är värsta sorten. Näst efter fotografier på en halv köksstol med något suddigt i bakgrunden. Eller mat!

Kappor och vindar - hur kan du stå och säga att det skulle vara skönt med snö och ljus nu, istället för det här gråa, slaskiga vädret och sen inte gå utanför dörren när den där jävla snön kommer för då fryser du ihjäl och du har inga långkalsonger.

Och jag blir galen på värmeljus och andra ljus och jag hatar filtar och jag tycker ingenting är mysigt när jag är arg eller kanske inte någon annan gång heller, men chansen är väl åtminstone större. Jag blev glad sen och det jag blev glad för var rabattkuponger på ica - så glad att jag ringde direkt till mamma och berättade.

Så stor är meningslöshetstyngden och inga trådar finns efter mig att försöka fläta. Det finns bara ett håll.