Att vara lång

Plötsligt tänker jag på Charlotte Kallas besvikelse när hon med kamera upptryckt i utmattat nylle ska förklara för Sverige varför hon inte åkte snabbare, utan missade sin topplacering i Tour de Ski. "Det kanske var orken". Ja. Så kanske det var. 

Plötsligt stiger temperaturen utomhus, från -29 dagarna innan julafton, till omkring -22, och vi tittar på varandra och tar den långa rundan istället. Fortfarande med rimfrost i håren, men skillnaden är märkbar. Några dagar senare är det bara -15, och det klibbar lite på ryggen efter åtta kilometer. 

Hemma heter promenadrundorna olika saker. Holmen. Veterinären. Försöksgården. Sabels. Vi vet vad vi menar genom ett enda ord. Försöksgården är pappas favorit. Mamma tycker den är tråkig. Men det finns inget större än att förstå vad någon annan menar. Exakt förstå. 

Plötsligt är det nollgradigt och ännu lite plötsligare är det Stockholm igen och andra promenader. Jag tror att här någonstans finns den där associationen till Charlotte Kalla. En kamera rakt in i besvikelsen. 

---

Aldrig är jag så lång som när jag sover. På mage som en lång pinne med händerna underst. Ofta randiga när jag vaknar, av knorvigt nattlinne, och sammanpressade av sextio kilo sovande kropp.

-----

Och jag tänker såhär. Om jag sprang. Om jag var en joggare. Skulle jag aldrig någonsin jogga på stället. Jag måste titta åt ett annat håll när jag möter sådana joggare. Det är så pinsamt att se.