Nu för tiden börjar söndagsångesten på fredag kväll och går aldrig över. Kanske ett par timmar där på fredag eftermiddag i bästa fall. Men söndagsångest är en världslig sak, jag vet jag vet.
I helgen har jag träffat noll personer och läst om betydligt fler. Jag har läst Johanna Nilssons senaste bok om kolsvart psykos och fick inte tillnärmelsevis samma känsla som av Konsten att vara Ela. Men så var jag ju tio år yngre och ingenting går att jämföra med nu. Jag har läst Svart glas om en flicka med konstnärlig, psyksjuk mamma. Jag har läst Astrid Lindgren i Stockholm för jag får aldrig nog av hennes liv, i hur många versioner jag än läser om det. Jag har läst 26 nationellaprovuppsatser om att bygga broar av diverse slag. Jag har lyssnat på Marionetternas döttrar medan jag travat några mil runt södra förorternas trädbestånd.
Plötsligt har jag nämligen drabbats av en ovanligt kraftig längtan efter skog. För varje år blir jag uppenbarligen mer och mer lik den manliga delen av min härkomst. Det började tidigt med stora fötter, hetsigt humör och tjurskallighet för att så småningom komma in på lite trevligare saker som det där med begäret efter skog, långa promenader, frisk luft och semlor. Jag ser fram emot dagen när jag vaknar upp och kan allt också. För det kan han ju, pappan min.
Så jag letade upp de träd jag kunde hitta och pulsade runt som en vettvilling i djup snö. Bilarna fanns förstås inom hörhåll, men det gjorde inte så mycket - jag lyssnade som sagt på Maria Ernestam. Det finns så förfärligt många berättelser i världen. Jag hinner inte med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar