Att komma hem är alltid förenat med ett visst mått av mental jetlag. Helt plötsligt blir jag sugen på saker jag aldrig äter hemma. Stekt ägg på lunchmackan. Russin. Plättar. Helt plötsligt, och helt naturligt, faller jag in i gamla mönster.
Att komma hem den här årstiden är dessutom att komma från leriga, sandhala vägar till snövallar högre än mig själv. Från grådis till bländande vitt. Från mina smutsiga fönster till det rum jag bodde i, som nu är helt annorlunda men fortfarande känns som mig.
Att gå längs vägarna och titta in i husen där jag kanske kände någon en gång är lite som att strö salt i såren och vrida sig bitterljuvt i ett sorts vemodskladd, ungefär som att man inte kan låta bli att pilla sårskorpor om man har några. Jag tittar in lite i smyg och tänker "här bodde du, som jag kände så väl" och det kan ju faktiskt vara så att det bor en främling där nu, fastän ingen flyttat. Det kan ju faktiskt bli så och ibland gör det ont som fruktansvärd tandvärk och ibland är det ett axelryck.
Att höra telefonsignalen är också en jetlag och jag svarar lika självklart här som tidigare och de som ringer låter ibland överrumplade, förvånade, bragda ur fattningen och jag småskrattar fram "ja, jag är hemma och ja, vi har sportlov den här veckan och ja, det är verkligen mycket snö".
Klockan 7 ska jag sitta i soffan och titta på "Vem vet mest" med pappa och jag ska kunna alla frågor och imponera med min allmänbildning för detaljfrågor är min starka sida. Jag kan inte analysera romerska rikets fall, men jag kan rabbla hela kejsarlängden från Augustus till Lucius Verus. Mitt trettioårslöfte ska vara att göra mina starka sidor ännu starkare, och glömma resten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar