Nu har jag förstått ett och annat om det begrepp i svenska språket som är svårast att definiera, nämligen tiden. Vanligtvis, när det hänger på mig och min planering, är jag i tid 100% av gångerna och för tidig 96 %. Jag planerar, räknar, tar med oförutsedda händelser - och sen åker jag ändå lite tidigare. Ungefär som att jag alltid tar en extradutt av kaffepulver, mjöl, havregryn, ajax, tandkräm. Jag tycker inte om onödig stress och tycker inte om att känna att jag kanske inte kommer hinna och försöker därför undvika den känslan. Men. Nu har jag förstått ett och annat.
Oavsett hur mycket jag planerar, strukturerar och effektiviserar kommer jag inte att hinna. Tiden kommer alltid gå för snabbt och jag kommer alltid ha för lite tid. Oavsett om jag dör i morgon eller när jag är 92 kommer det vara för tidigt och jag kommer inte hinna. Tiden är alltid för kort. Insikten är mig övermäktig. Klockan nio i morse hade jag läst ut en bok, tittat på julkalendern, ätit frukost, diskat, tvättat och hängt upp tvätten, tvättat håret, borstat tänderna, bäddat och gått ut. Jag måste hinna göra alla roliga saker innan klockan är ett, för eftermiddagarna är svarta hål när det känns som om jag faller och faller och faller och inte hinner. Nu vet jag att det är sant också. Det är inte bara en känsla. Jag hinner inte.
Under tiden är det viktigt att göra sitt bästa. Att julpynta när det är advent. Att tända en ljusstake. Att tänka att snön gör det lite ljusare ute. Att tänka lite på kostcirkeln. Att inte dra upp axlarna. Att dricka mycket vatten. Att ringa till någon och orka prata. Allt det här som inte finns bara för sakens skull, utan för att det faktiskt finns någon mening med det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar